Konstkritik av Stig Åke Stålnacke

Bilderna ligger framför mig, fotografierna, det är jättestora. Det är starka bilder, påträngande, utmanande, speglande en värld, en syn som inte lämnar mig. Är det fotografier av en inre värld? Ja, jag tror det.

Fotografierna minner mig om både det yttre och det inre livet. Jag känner igen mig och blir lockad ut på strövtåg i det som är min innersta värld. Vem är det då som placerat dessa syner, dessa märkliga äventyr framför mina ögon? Vem är det som slungar fram dessa gestaltningar av såväl det kända som det okända som går raka vägen in i mig? Det handlar om bilder som i allra högsta grad söker mitt skönhetssinne men som också bitvis kan ge en känsla av ödslighet. Jag kan se det vidsträckta landskapets ensamhet men sedan är det som att jag blir vägledd in i bilden. Jag vet inte hur det går till men litar på min känsla. Men tanken går ändå till T. S. Eliots Ett ödeland, ett land ur en värld fylld av känslor utan nåd.

Min längtan efter gemensam kommunikation, spår av liv, något att fästa min dröm vid blir två trädstammar, liksom jag och du. Så naken är bilderna som Greenleaves visar mig. När jag umgås med hennes bilder, timme efter timme blir jag alltmer fången av något som lever mellan dröm och verklighet. Ibland tycker jag att hon är en nästan vetenskapligt besjälad konstnär men å andra sidan, och det är det som är det viktigaste för mig, ser jag hur konstnären, fotografen med besatthet och brinnande iver söker sig mot det magiska, mot det poetiska, mot det vi kan kalla Den lyriska sången.

Då ser jag hur det vetenskapliga draget i hennes verk möter det jag vill kalla det själsliga, det som mestadels är av drömmar och önskningar. Verkligheten möter tron och du står villrådig där emellan. Ska du lita på vad ögat ser eller ska du lyssna på ditt hjärta? Eller kan man göra både och?

Se nu där hur du som konstkritiker eller bara som en vanlig nyfiken medmänniska blir både omskakad och befruktad av bilderna. Befruktad därför att du anar att bilderna innerst bär på en hemlighet, öppnad bara för den sökande, jag ser det som en konst där du måste ge av dig själv för att vinna något, för att bli seende.

Men det finns också i hennes bildvärld en kärlek till det allra enklaste i vår värld och våra liv. Det är en livshållning som hon delar med många konstnärer, poeter, målare och alla andra konstutövare. Jag skall exemplifiera.

En svensk målare vid namn Ragnar Johansson lät ibland en enkel huggkubbe bli ett centralt motiv i sitt måleri. Jag frågade en gång honom varför denna dyrkan av ett enkelt kraftigt trästycke hade blivit ett så värdigt och viktigt motiv i ett annars så färgstarkt konstnärskap?

Ragnar svarade: ”Vid den här huggkubben har jag dagligen under 50 års tid huggit den ved vi behöver för att värma våra hus, koka vår mat och få värme som skapar vår trivsel. På just den här huggkubben har jag suttit många gånger om dagen, tagit mig vilopauser, rökt min pipa och funderat över livets kringelkrokiga vägar. Förstår du då att den här huggkubben är mig kär och nästan gett mig livet?”

Se där en hyllning till enkelheten. Samma enkelhet och självklara dragning till det jordnära kan jag ibland också förnimma i Greenleaves fotografier, och i just de ögonblicken blir hon för mig en allvarligt syftande konstnär av betydelse.

Utrymmet tvingar till begränsning men jag måste ändå så här mot slutet ge ett par korta exempel till som jag finner besläktade med innehållet i hennes verk. Först målaren Evert Lundqvist, numera nästan världskänd. Han älskade att måla och ge liv till de enklaste ting kring honom, det kunde vara en kopp, igen och igen. På frågan ”Varför?” svarade han: ”Har inte du någonting omkring dig som du älskar mer än annat, som du tummat på ideligen?”

Och visst har jag det, min penna till exempel. Min penna, Everts kopp, Ragnars stubbe och Greenleaves trädstammar står kanske för samma sak, reliker vi behöver i våra liv.

Mina tankar går också till diktaren och författaren Harry Martinson, han som upphöjde den enklaste blommans form till en underbart skön arkitektur. Hans förmåga att se det storslagna i det lilla, förmågan att se underverket i ett löv, en sten – och tänk, ett gruskorn kan vara ett helt universum.

Där några exempel på hur det enkla förvandlas till storhet och magi. Du måste bara öppna dina ögon och ditt sinne. Jag tycker att Greenleaves bilder hjälper mig att öppna mitt sinne. Det är där någonstans mellan det stora och det lilla, mellan dröm och verklighet, mellan lugn och storm som den kan finnas: Magin. Jag tror vi kan behöva den i våra liv för att den gör oss rikare.

Stanna upp inför dessa fotografier, ge dig den tiden och ta in det som är både lugn och dramatik. Du själv tillsammans med konstnären och naturelementen är skaparen. Jag har sett på dessa bilder i timmar nu och de blir till små underverk.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder – kanske blir du seende, seende på det vis som dessa bilder ger en antydan om.

Tack Greenleaves för att jag fick kika in i din värld av konst. Det har berikat mig och nu hoppas jag att dina fotografier ska få berika andra. Och om du som besökare ser just den där bilden av de två trädstammarna, kom ihåg att precis där sökte undertecknad tröst en gång när han famlade. Kanske möts vi där i bilden, i konsten som ger tröst.