Greenleaves Andersson

Varför är jag en artist – fotograf, konstnär och författare

Att fotografera är för mig en tvåvägskommunikation och med det menar jag att de känslor som lever inom mig vill antingen komma till uttryck eller stillas. Jag fotograferar mest i naturen, det lugnar mig och det jag upplever i naturens olika skepnader finner på något sätt sin väg in till mitt inre.

Naturen lugnar, förför och mystifierar min vardag och den känsla som naturen ger mig vill jag återspegla med mina fotografier av naturen. När jag reser till olika länder och städer förförs jag av den arkitektur som människan skapat, ofta igenom århundraden men ibland även årtusenden.

Med mina fotografier av arkitektur vill jag förmedla linjer, färger, former och de känslor som ligger inbäddade i dessa skapelser. Människor som skapar, bygger, förändrar och införlivar sina tankar och visioner ger oss övriga en glimt in i den nya världen och även en ständig påminnelse om vad vi kan göra när vi samarbetar.

I naturen samverkar växter och djur med universum. I arkitekturen samverkar människor både med varandra och universum. Likväl som naturen kan ge lugn kan även arkitekturen skapa detta. Men i samverkan med universum blir vi så mycket mer, större, mindre, känslosammare och variationen hos dem båda lockar mig som fotograf.

Så för mig blir mitt fotograferande ett utåtriktat skapande. Jag blir betraktaren som upplever det dolda, gömda, det som ingen tror kommer att synas. Men som i högsta grad lever fullt synligt för den som väljer att se och jag vill vara den som ser.

Det sker en stor förändring i mig när jag tar mina penslar och färger. Det jag som med kameran är en betraktare blir nu en upplevare. En konstnär som dyker på djupet och känner, en envägskommunikation som enbart utgår ifrån mig själv. Det kan vibrera av känslor men känslor kan också suddas ut för att balansera mitt inre, något som sker bakom lykta dörrar i mitt undermedvetande.

Oftast är det färgerna och ljuset som berättar historien medan motivet ger dig möjligheten till en egen reflektion. Ibland kan det kännas som att färgerna och formerna inte hör ihop som om de lever olika liv. Vilket de givetvis också gör. Min Expressionistiska stil med inslag av symbolik och naivism tillåter mig den frihet som jag behöver som konstnär för att fullt ut kunna uttrycka mig.

Men när färgerna och formerna inte räcker när det finns ord inombords som vill ut, då måste jag skriva för det är det enda som hjälper mig. Det kanske låter egoistiskt att skriva för min egen hälsas del, men om det som finns inombords bättre uttrycks genom ord, då är det på det sättet som jag vill kommunicera.

Jag minns när jag satt på caféer och skrev dikter på servetter eller bara några ord som jag sedan kunde följa upp. De där orden som var huvudmeningen i det som sedan blev en dikt, inte alltid så klart men väldigt ofta. Givetvis hamnade många servetter i soptunnan, varför har jag många gånger undrat blev det så. Men jag kunde inte se att det jag skrev skulle ha något värde för någon annan. Ändå har jag älskat böcker och läst sedan jag kunde läsa de första orden.

Men inom oss finns det många gånger en stor skillnad mellan att det är klart att de kan, men det skulle aldrig jag kunna (trots att hela hjärtat vill).

Jag kom med i en skrivareklubb som hette Tingsryds Skrivareklubb år 2015 och jag kommer aldrig att kunna tacka de medlemmar som var med i klubben tillräckligt mycket någonsin. En del har lämnat jordelivet och en del är dementa, andra skriver hemma på sin kammare så som det blev för mig. Varför? Jo, det blev så att vi kände oss tvungna att lägga ner föreningen då vi blev för få helt enkelt som orkade driva den.

Men jag vet att utan dessa år så skulle jag aldrig ha tagit mig själv på allvar och börjat skriva regelbundet och läsa dikter för andra människor. Att få läsa upp det egna skrivna ordet och lyssna på andras inre rum genom de ord som de förmedlar med sina texter är något utav det finaste jag vet och har upplevat.

Så utan Tingsryds Skrivareklubb ingen bok med namnet; Ett fragment av kärlek skriven av Greenleaves Andersson.

Nu väntar mitt manus till en barnbok på att få bli till en bok och jag ser fram emot den resan, jag vet att det kommer att ta tid, men vad sjutton hela livet är den tid vi har och jag längtar efter att få sätta tänderna i allt vad som heter redigering.

I byrålådan väntar två diktböcker på sammanställning och i mitt huvud finns det ytterligare en bok i närtid. Sedan ska jag ut på mer äventyr i barnens värld tänkte jag mig.

Vill du skriva? Bara gör det för det hjälper på så många plan och ja, det hjälper till bättre hälsa.

Vill du fotografera, ring mig så kan jag lotsa dig lite. Vill du måla, hör av dig för ibland så håller jag kvällar/dagar då vi målar fritt. Annars köper du en pannå, lite färg och penslar för att prova dig fram, akryl är en bra färg att börja med.