En stund i vila

I samma stund som solen börjar

sin resa ute vid horisonten.

I samma stund släpper dagen all

sin aktivitet och låter kvällen

ta över för att så småningom

samla ihop resterna av stress som hör dagen till.

Det går att höra snöflingor falla

i den tystnad som råder invid havets strand,

att höra vågorna som landar in mot frusen mark.

Ingenstans råder tystnaden så total som vid

ett stilla bitvis fruset hav.

Färgspektrat på himlavalvet skiftar från blåaste

blått, till grått, lila, vitgult innan den

rosa färgen tar över hela himlen.

Stenarna som vilar på marken är

täckta med ett skimrande täcke av snö

som nu glimmar i alla rosa nyanser.

När kvällen går över till natt, syns enbart

en strimma rosa ljus glittra på himlen

den berättar om att natten blir kall.

Gnistrande stjärnklar och kall, så när

fötterna rör vid marken knirrar det

under skorna och känslan av en röd näsa

och frasiga kalla händer skapar en längtan

efter elden vid brasan som brinner där

inne där vi bor.